Vivere senza rimpianti

Jag har så många tankar i huvudet. Jag vet inte var jag ska börja. Dagen idag har varit en riktigt pissdag med tårar brännande bakom ögonlocken enda sedan klockan ringde i morse. Ville helst inte gå upp för orken fanns inte där. Pallrade mig till skolan och Linnéa och jag gjorde det vi skulle med välbehövliga grinpauser. Just nu verkar tårarna ha sinat men hjärtat värker som aldrig förr. På något sätt känndes allting så definitivt idag. Som om att det verkligen aldrig kommer bli du och jag igen. Det gör att mitt hjärta går i två delar. Men vem vill sluta hoppas, inte jag iallafall. Inte med all den kärlek jag har för dig. Men vem kan tvinga någon att vara med någon. Jag är inte den och jag är tacksam för ärligheten. Den ärlighet som någonstans värmer mitt hjärta långt långt bort. Någonstans kommer hoppet alltid att finnas att kärleken kommer tillbaka. Men gör det inte det så får jag väl lära mig att leva med det. Jag får vara tacksam om jag får ha dig i mitt liv, som den underbara människa du är. Men just nu vill jag bara rulla ihop till en boll och försvinna. Kanske är det en bättre dag imorgon, så som det känndes i söndags. Jag kan ju alltid hoppas

Det enda jag har gjort i nästan 6 år är att älska dig. Älska dig över allt i denna värld. Du är den som har gjort mig hel när jag har varit halv. Du känner mig bättre än någon annan, det räcker att du tittar på mig så vet du. Det räcker att du tittar på mig och jag smälter. Jag har minnen med dig överallt, platser, musik, filmer, dofter, maträtter, tv-program, kläder och allt annat man kan tänka sig. Vad ska jag göra med dem nu? Jag vill inte glömma, men det gör för ont. Det finns för mycket känslor hos mig för att det här ska gå bra. Det enda jag vill är att höra av mig till dig och få dig att trösta mig. För det är de du och jag gör, finns för varandra när de är jobbigt. Finns för varandra när livet leker. Det enda jag vill är att dela mitt liv med dig. Bli skrynklig med dig, dela livets upp och nedgågnar med dig. Men det räcker ju tydligen inte med att bara en vill mer än hela världen. Men jag vägrar ge upp tanken på att aldrig vara nära dig igen. Jag vägrar. Du är det bästa som har hänt mig. Jag vill tro men samtidigt inte, för jag vill inte bli mer ledssen. De enda jag har velat sen jag träffade dig är att vara din för alltid, men du vill inte vara min..Underbara vänner försöker trösta mig och hjälpa mig förstå men hur ska det gå när den enda jag vill höra ifrån är dig! Hur ska jag sluta kunna bry mig om allt du gör, vad du gör, när du gör. Hur ska jag kunna sluta vilja höra av mig till dig varje dag när vi har hörts på något sätt flera gånger om dagen i nästan 6 år. Hur ska jag kunna vara med dig utan att vara nära dig, när det är de enda jag vill. Hur ska jag kunna göra någonting utan att tänka på när vi gjorde det. VI du&jag som skulle vara för alltid. Men nu finns det bara en hög med papper fulla med tårar.... Jag vill inte. Varför får alla andra träffa dig men inte jag, när det är min enda önskan? Jag lyssnar efter din bil, efter dina steg. Önskar du kom hit och överaskade mig, men det sker bara i mina drömmar. Mina drömmar som just nu gör för ont.

Jag har älskat dig över allt i nästan 6 år och nu får jag det inte. Hur svårt kan det bli. Jag hoppas du hittar det där som saknas, även om jag inte vill hoppas. För det enda jag vill...